Svenskbyborna härstammar från Dagö utanför Estland. Historiens vindar förde dem till Ukraina, och 150 år senare till Sverige.

Svenskbybor 1929. Kvinnan längst till höger är Emma Hoas (född  Skarstedt). Detalj ur fotot längre ner på sidan.

I mitten av 1300-talet bosatte sig en grupp svensktalande bönder på Dagös norra del. Till deras tidigaste uppgifter hörde att lotsa fartyg, assistera vid skeppsbrott och försörja kyrkan med fisk under fasteperioderna. Under mitten av 1500-talet nämns i skattehandlingarna att det finns svensk befolkning i byarna Kertell, Kaust, Melis, Takne, och Röicks, samt i bosättningarna Kotst, Tarris, Buskbyn, Muddas, Kiddas, Sigalet och Malmas. Flera av dessa namn lever kvar bland Svenskbyborna än idag, som namn på en del av svenskbyn i Ukraina (Takne) eller som familjenamn (t.ex. Kotz, Buskas, Sigalet och Malmas).

Vandringen till Ukraina
I början av 1600-talet förlänades Dagö till den svenska adelssläkten De la Gardie. Därmed började en period av konflikter mellan den svenska befolkningen och dess feodalherrar som inte respekterade svenskarnas fri- och rättigheter. Konflikterna fortsatte efter 1710, då Dagö kom under rysk överhöghet, och resulterade till slut i en rättslig process 1779-1781.

I samband med detta beslutade kejsarinnan Katarina II om att Dagösvenskarna skulle förflyttas till det Nyryska guvernementet i nuvarande Ukraina. Detta område hade nyligen erövrats från Turkiet, och skulle på kejsarinnans befallning koloniseras av Furst Grigorij Potemkin. Av svenskarna uppfattades denna förflyttning som en förvisning, eftersom man inte hade något annat val än att ge sig av från Dagö.

Den 20 augusti 1781 påbörjade ungefär 1000 svenskar den långa och mödosamma vandringen ner till Ukraina. Endast en mindre grupp stannade kvar på Dagö. Det enda man kunde få med sig på färden var nödvändiga redskap, kärror och dragdjur. Allt annat såldes för underpriser.

Vandringen blev mycket svår, med många dödsfall som följd. Det berättas bland annat att byborna i den by i närheten av Poltava där man sökte vinterläger, hörde de svenska begravningspsalmerna så ofta att de lärde dem sig utantill. Endast ca 500 personer nådde den 1 maj 1782 fram till den plats nära staden Cherson vid Dnjepr som senare kom att bli Gammalsvenskby. Till följd av sjukdomar och de hårda nybyggarvillkoren, återstod efter något år endast omkring 150 personer.

Svenskbybor framför kyrkan och prästgården 1929, ett av de allra sista fotografierna som togs i byn före resan till Sverige.

Livet i Gammalsvenskby
Genom hårt arbete byggde man så småningom upp byn och antalet invånare ökade långsamt. Jordbruk och fiske präglade tillvaron, liksom den kristna tron som man fört med sig från Dagö. Det var därför en stor händelse i byn då man 1885 kunde ersätta den ursprungliga lilla träkyrkan med en stenkyrka som byggts med hjälp av medel insamlade i Sverige. Kontakter med svenskar etablerades i mitten av 1800-talet och intensifierades då Emma Skarstedt 1899 kom till byn från Sverige för att verka som bibelkvinna, slöjdlärarinna och sjuksköterska. Hon gifte sig så småningom med byns lärare och präst, Kristoffer Hoas.

Efter en period av relativt välstånd, fick byn under 1910- och 20-talen uppleva krig, revolution och hungersnöd. Till slut blev förhållandena i byn för svåra, och man beslutade att flytta ”hem” till Sverige som man uppfattade som sitt fäderneland, trots att ingen hade satt sin fot där tidigare. Så kom det sig att nästan samtliga bybor, omkring 900 personer, den 1augusti 1929 anlände till Trelleborgs hamn.

Avfärden från Gammalsvenskby den 22 juli 1929. Byborna står redo på Dnjeprs strand för ombordstigning på flodångarna "25 oktober" och "Vorochilov". (Klicka på bilden för att se en större bild.)

Besvikelse och återvändande
Det bemötande man fick i Sverige gjorde emellertid många besvikna. Omkring en tredjedel av byborna flyttade därför efter några år tillbaka till Gammalsvenskby och det finns fortfarande i ett tiotal personer i byn som pratar svenska. En mindre grupp slog sig också ned i Kanada.

De bybor som återvände gick en svår tid till mötes. Man kunde till exempel sättas i fängelse för att ha skickat brev till Sverige, och många oskyldiga dödades. År 1941 invaderades byn av tyskarna, och något år senare förde dessa med sig byborna till Polen och Tyskland för arbete under närmast slavliknande förhållanden. Efter kriget sattes många i ryska fångläger, anklagade för samarbete med tyskarna. De som så småningom återvände mötte hungersnöd och ofrihet. De svenska kvinnor som ännu lever i byn kan berätta om dessa händelser med stor inlevelse, och förunderligt nog nästan utan bitterhet.

I Gammalsvenskby bor fortfarande ett litet antal personer som talar
svenska. Här har nästan alla samlats i den gamla kyrkan som numer är Ukrainsk-ortodox, men som även används för svenska gudstjänster.
(Klicka på bilden för att se en större bild.)

Många av de svenskbybor som stannade kvar i Sverige, kom med tiden att slå sig ner på Gotland och i trakterna kring Jönköping. För dem och deras ättlingar har Föreningen svenskbyborna och Svenskbygården i Roma på Gotland varit en viktig samlingspunkt.

Läs mer på Föreningen svenskbybornas hemsida

Jubileum och Alvinas första bok
Den 1 augusti 2009 firades i Roma på Gotland 80-årsjubileet av svenskbybornas ankomst till Sverige. I samband med detta gav Alvina förlag ut sin första bok, Banditer i byn och andra texter om Gammalsvenskby. Den beskriver livet i Gammalsvenskby under 1910- och 20-talet och är skriven av Sigfrid Hoas, son och efterträdare till bybornas präst Kristoffer Hoas. Boken är illustrerad med ett sextiotal fotografier från byn och den första tiden i Sverige.

Läs mer om boken